|
En ekvation som inte riktigt går ihop
Anna om idrottsföräldrar
Föräldrar lägger ner tusentals kronor per år på sina idrottande barn. Och tycker det är värt det. Men när det kommer till föräldrarna själva är det en helt annan logik som gäller. Att träna är inte högprioriterat och nog borde väl arbetsgivaren skjuta till ett bidrag? Friskis&Svettis generalsekreterare Anna Iwarsson försöker bena ut en mysko ekvation.
Enligt Riksidrottsförbundet sportar nästan alla barn minst en gång i veckan. Många har fler idrottsintressen och en del av dem kostar tusentals kronor per år i utrustning, avgifter och resor.
Föräldrarna tycker att barnens idrottande är väl investerade pengar. Barnen blir glada av träningen och ser fram emot att få träffa sina lagkamrater. Idrotten ger motion, lagspel ger träning i samarbete och kunniga tränare är bra förebilder. För barn uppvuxna med kvinnlig dagispersonal, skolpersonal och fritidspersonal kan fotbollstränaren vara den första manliga förebilden utanför hemmet, vilket gör honom oerhört viktig.
För föräldrarna känns det också viktigt att barnen får prova på flera olika idrotter. Att det kostar flera tusen kronor per år bedöms som en rimlig investering i barnens framtid.
Varför så olika syn?
Under en säsong behöver till exempel fotbollsspelande barn oftast två eller tre par fotbollsskor för hallgolv, konstgräs och vanligt gräs. Det ingår i upplägget att ha rätt grejer, så det känns coolt för en idrottsförälder. Oftast är det mamman i familjen som gör inköpen av sportutrustning.
Men här kommer vi till ekvationen jag inte riktigt får ihop. Det känns alltså naturligt att satsa flera tusen kronor per år på barnens träning. Men att investera lika mycket pengar, engagemang och tid i egen träning är inte alls lika självklart.
Vi vuxna vill helst få träningskortet subventionerat av arbetsgivaren, ägnar mycket tankearbete åt att vi borde komma igång men kommer ofta fram till att tiden inte räcker till. Jag tror jag vet varför.
Den som betalar är motiverad
Friskis&Svettis föreningar blir ofta kontaktade av företag som vill förhandla fram rabatter på träningskort. Själv blir jag förundrad över hur man som arbetsgivare kan tro att en rabatt på, säg 50 kronor, ska motivera de anställda till att börja träna. Eftersom träningskorten dessutom är avdragsgilla för arbetsgivaren förstår jag ännu mindre hur man tänker.
Jag tänker tvärtom.
Jag vet ju att rabatter inte stimulerar till träning. När träningen är subventionerad av arbetsgivaren ökar i stället risken att träningskortet blir liggande oanvänt i plånboken.
Om du betalar själv fungerar det bättre. Det är samma mekanism som gör att du förväntar dig att barnen inte slutar mitt i terminen när du betalat hela årsavgiften för hockey- och fotbollsträningen.
Därför strävar vi i Friskis&Svettis efter att vara en rabattfri organisation. Vi sätter rätt priser från början, är prisvärda och hoppas att våra medlemmar ska betala med egna pengar.
Tänk vad mycket vi har att lära av barnen
Låt barnen inspirera dig. Nästa gång kan du väl hänga på och vara ombytt när du skjutsar sonen eller dottern till träningen. Satsa på ett par riktigt bra skor, funktionella träningskläder och passa på att ge dig ut på en promenad, en joggingtur eller en cykelrunda medan barnen tränar. Efteråt kommer ni att åka hem nöjda, svettiga och glada.
Investera i dig själv och din egen träning. Det är dags för förändring.
Anna Iwarsson
generalsekreterare
Friskis&Svettis
|
|
 |
|
|
|
 |
 |
|
|
|
|