Take a ride on The Folkhem Express
Jag stannar min bensinslukande SUV, tar av mig kepsen, slutar prata ytligheter, vilar mitt vattniga kaffe på hängbuken, lägger ner min hamburgare och fjärrkontrollen och säkrar min pistol tillräckligt länge för att kunna skriva lite om hur det är att, som amerikan hitta sin plats i Friskis&Svettis. Hallelujah!
Finns det någonting mer svenskt än Friskis&Svettis? En ideell förening med träning för alla, som är effektiv och funktionell. Snacka om lättillgängligt och billigt (ursäkta mig, prisvärt heter det) så in i bomben. Take a ride on The Folkhem Express. First stop: Medeljympa!
Här kommer The Rude American
Egentligen borde varje svensk få ett Friskis&Svettis-medlemskap tillsammans med personnumret när man föds. Liksom varje människa som tänker bo här. Jag påstår på allvar att Friskis kan vara en väg till integration. Det var min väg i alla fall. Och nu har jag fått chansen att öppna upp min hala, vidbrända amerikanska själ för alla som surfat in på denna sida. Fritt fram för mig att vara The Rude American och säga vad jag vill. Dispens att vara störst och bäst och kunna någonting. Här kommer jag.
The Swedish Dream
I Sverige finns en utbredd idé om, eller ska jag säga en medfödd tro på en universell rättvisa som kan vara svårt för oss invandrare att förstå. Brännboll är en utomordentlig introduktion till detta sätt att tänka och enda spelet jag sett där sämsta laget kan och ska vinna (de kan inte slå/fånga bollen för att de haft en taskig uppväxt, om de inte vinner går de förmodligen in i en brännbollspsykos). Lite samma sak med Friskis&Svettis jympa. Alla ska med, och ALLA ska MÅ BRA. I USA har vi mindre problem med att tävla, och vissa är vinnare, vissa förlorare. Klart att man själv vill vara en vinnare. Fast det finns ett värde i att lära sig förlora också. Inte för att vi gjort det, men i princip.
Jämför brännboll med dodgeball! http://en.wikipedia.org/wiki/Dodgeball
En mikromänniska
När man flyttar till ett nytt land blir man en mycket, mycket liten människa. Flytten innebär en själslig smärta som är svår att förklara, den måste upplevas. Och jag talar jag inte om att vara borta ett år som au pair, utan om att flytta på riktigt. Jag höll på att försvinna och det innebar även en fysisk känsla av att bli blekare och blekare. Frågan är då hur man bygger upp sig i det nya landet. Det kan ta åtskilliga år och många hittar aldrig verktygen för att göra det. De är en fråga om anpassning, like it or not, man kan oftast inte bara vara sitt gamla jag. Det finns en föreställning bland svenskar att det är lätt att vara vit amerikan här. Vi ser inte annorlunda ut. Alla kan engelska och alla "kan" USA. Eller? Hur lätt som helst ju!
Men många européer har ett love-hate förhållande till USA och det har vi också med oss själva. Hm, kanske inte så lätt.
Social-democratic aerobics
Första gången jag såg ett jympapass tänkte jag: ahh, social-democratic
aerobics, I get it, I can do this! Köpte terminskort, gick på ett pass
där ingen snackade med varandra och kände mig som koordinationens
antikrist.
|
|
Tanken som snurrade i mitt huvud när vi sprang runt, runt
var enkel: "What IS this shit? This sucks! And shitty Swedish music,
too!" Tänkte aldrig gå tillbaka, bortkastade pengar. Men efter något år
var jag redo att testa igen, fattade mest på hjärnstamsnivå att
Friskis&Svettis hade någonting att erbjuda mig. Nu stannade jag
kvar för att folk var vänliga och vanliga. Jag trivdes med att
tillsammans med andra komma ner till någon slags gemensam nämnare som
motionärer och människor. Och så hittade jag några ledare vars stil och
musiksmak jag kunde leva med. Jag blev värd och då började de sociala
belöningarna komma.
Jag blir The Boss
Ytterligare några år senare, på ANDRA uttagningsförsöket skulle jag få
bli basledare. Till min stora förvåning! BASJYMPA? What? Var jag en
vinnare eller en förlorare? Det kändes som en grym lektion i hur man
förlorar sin stolthet mitt i snällhetens Sweden. Sedan gick det upp för
mig. Det var ett gyllene tillfälle: jag skulle få basa över svenskarna,
de skulle dansa till MIN musik. Och det gör de. Min förvandling från
yahoo-yankee till städad basledare i Stockholmsföreningen var inte helt
smärtfri, men nu är jag en VINNARE i Sverigelotteriet!
Ge mig bara en riktig bagel
Frågan jag ställer mig är hur länge jag kan bo i en stad där det inte
går att få tag i en riktig bagel? Svaret är 16 years and counting. Jag
trivs här, även om jag inte fattar ett skit om svenskarna. Och jag kan
bo här utan att anamma vissa saker annat än för att slippa förolämpa
lokalbefolkningen. Så varsågoda Swedish people: fortsätt tala med
kärleksfulla röster om årstiderna och planera utomhusaktiviteter i
juni. Fram med 1000 barnvagnars armé. Dansa fulla till finsk tangomusik
på Ålandsbåten. Stek era köttbullar (den vidriga saken ni kallar för
ostkaka kan ni också behålla för er själva). Ta av er skorna i tid och
otid. Jajaja, "lagom" finns bara på svenska. Fika 'til you drop. Tacka
ihjäl varandra för senast. Men Friskis&Svettis får ni dela med mig
och alla andra utomjordingar som hittat dit. Friskis&Svettis är
mitt Sverige. Kroppen mår bra, och det finns plats för själen också.
Jag AR en Friskis!
Michèle Wilcox, jympaledare i Friskis&Svettis Stockholm |